Vinnande bidrag
Vid årskiftet 2023/2024 anordnade vi en fanfictiontävling som var öppen för alla 18 år eller yngre att delta i. Du fick skicka in en fanfiction i fandomen Harry Potter, Hungerspelen, Percy Jackson, Heartstopper eller musikaler. Vi ville även att alla bidrag på något sätt skulle inkludera temat "onda tvillingar". Det var bland annat hur väl novellen anpassade sig till det som bedömdes, samt dess kreativitet, engagerande text, struktur, och worldbuilding / karaktärer. Det vinnande bidraget går att läsa här på vår hemsida (och det gör även det bidrag som kom på andra plats).
Vårt vinnande bidrag skrevs av Tobias, och utspelar sig i Harry Potter-världen. Juryn tyckte om kreativiteten i novellen, hur den kopplade till temat, dess fräsiga plot och spännande slut...
(OBS: denna novellen behandlar lite mörkare ämnen, så läs bara om du är på humör för det!)
ERISED-spegeln
Efter slaget om Hogwarts hade George otroligt svårt med att vänja sig vid sin käre bror Freds död. Han kunde inte sova, tänka, äta eller knappt ens prata. Alla var oroliga, det märktes. Men George visste inte hur han någonsin kunde gå vidare med kunskapen att hans andra halva var borta för alltid. Han satt helt fast frusen medans alla andra hjälpte till att få bort alla ruiner som var kvar av den älskade skolan. Det kändes som att han inte existerade, som att han var fast i ett skal av någon annan. Han var fast i sina tankar, nästan så att han inte märkte att han hade börjar gå. Gå vart? Vem vet, inte ens han själv.
George lät hans fötter röra sig tills han kom fram till en tom stenvägg. Som att någon hade läst hans tankar eller bara på något vis visste exakt vad han behövde dök en dörr upp. Inte vilken dörr som helst utan dörren till vid-behov rummet! Dörren öppnades med ett högljutt brakande och när han klev in stängdes dörren lika hastigt.
Rummet var helt tomt. Långa höga stenväggar, smutsigt kallt stengolv och endast ett par stearins ljus som flöt. Hans blick möttes med en stor, elegant och nästan gammaldags spegel? Han tog ett djupt andetag och ställde sig framför den märkliga spegeln. Han kunde inte tro sina ögon. Han var inte ensam! Han vände sig snabbt för att se om det faktiskt var någon bakom honom. Men det var helt tomt. Hans blick möttes med... Freds ögon? Han blinkade flera gånger och gnuggade så hårt att hans syn nästan gav upp. Men fastän han försökte att komma på en logisk lösning varför hans avlidna tvillingbror stod bakom honom i den där spegeln, så kunde han inte komma på något.
“Fred?” Nästan viskade George med rädsla i rösten.
Han fick inget svar men “Fred” i spegel-bilden pekade på hans vänstra ficka. Hans hand flög dit nästan som på kommando. Det var något litet, men hårt i hans ficka. Hans blick lämnade spegeln och tog upp det främmande objektet ifrån sin ficka. En liten nästan helsvart sten låg i hans handflata.
Innan han kunde reagera så låg han på marken. Smärta fylldes hans kropp innan hans blick letade runt efter vad som kunde ha hänt.
Där stod han. Hans tvillingbror Fred. Inte i spegeln men nästan precis över honom. Men hur? Han såg sin brors livlösa kropp för endast någon timme sedan. Det fanns inga tvivel att det var Fred, men det var något fel. Något han inte kunde sätta sitt finger på. Det såg exakt ut som Fred, men nästan livlös ut även om man kunde se hans bröstkorg röras av andetag.
“Hej George.” Sa en röst som bara kunde varit Freds, man kunde höra att det var han.
Men det lät nästan som en form av eko.
“Fred? Va... hur? Jag såg din kropp.” Stammade George fram medans han reste sig upp ifrån det dammiga stengolvet.
“Kära bror, är du så naiv? Det kanske ringer en klocka om jag säger att det börjar på uppståndelse och slutar på stenen.” Svarade Fred kallt.
“Men hur är det möjligt? Det är ju bara en saga vi fick höra när vi var yngre.” Muttrade George.
Men innan han fick något svar brast den hårda trädörren upp. Där var hans familj. Hans hjärta brast nästan av lycka! Han kunde berätta att allt skulle ordna sig, att Fred finns kvar. Han försökte dra in Fred i en lång kram, men blev hejdad av Molly.
“George?” Viskade hans mamma kärleksfullt i hans öra. “
“FRED! HAN ÄR HÄR JAG-” men innan han hade hunnit avsluta meningen slocknade allt.
Det sista han registrerade var tysta röster som mumlades om ministeriet och Sankt Mungos sjukhus.
När han vaknade till var han fastkedjad i något som liknade sängarna hos Madam Pomfrey. Han kunde inte röra sig, se eller prata. Det var en lätt tyngd som täckte hans ögon och någon form av bindel kring hans mun. Doktorn pratade tyst med hans familj som brast ut i gråt? Men vadå gråt? Dom borde väl vara glada? Fred han lever ju! Fred? FRED?! Vart är Fred? Hans tankar ekade högt och han kunde inte sluta höra Freds namn. Men han lyckades höra något om svart magi och respons till trauma. Vadå respons till trauma? Han har ju inget att vara traumatiserad av? Hans bror lever och kan vara med honom för alltid.
“Kommer han bli bättre?” Frågade Molly med gråt i halsen.
Han hörde inget mer efter det, bara gråt och ljudet av fotsteg som lämnade han.
Vi fick in så många fina bidrag så vi bestämde oss för att lägga upp även det bidrag som kom på andra plats. Den är skriven av Agnes och utspelar sig också den i Harry Potter-världen. Juryn tyckte den var väldigt spännnade och engagerande!
Mitt hjärta dunkade hårt som en sten och rädslan var lika stor som en jätte. Jag tittade på Draco, han bar sitt pokeransikte och jag bar mitt. Vi visste vilken väg vår far hade tvingat oss att följa och vi visste att om vi backade ur skulle vi dö och vår familj också. Vi satte oss ner vid bordet och lyssnade när Voldemort förklarade sin plan. Den var inte särskilt smart, men det skulle få duga. Plötsligt reser min moster Bellatrix sig bredvid mig och säger:
- Jag kommer behöva ta med mig min kära systerdotter Alice, om jag ska kunna göra min del av mästarens plan, IMPERIUS!
Innan allt blir dimma så ser jag en tår ta sig ner för Dracos kind, detta är kanske sista gången jag ser honom, min älskade tvillingbror.
Allt börjar bli klarare igen och när dimman är borta inser jag att jag är fastbunden vid en stol i något slags tält. Jag är ensam för ögonblicket men jag misstänker att min moster inte är långt ifrån, den förrädaren! Vi är släkt för fan!
När man talar om trollen så kommer min moster in i tältet, samma psykopat som vanligt, inte konstigt att hon hamnade i Azkaban i över 10 år och sen bröt sig ut.
- Varför har du tagit din egen systerdotter till gisslan när du aldrig haft problem innan att göra din del? Frågar jag.
- För jag vet att du kämpar för det goda. Såklart hade jag aldrig tänkt döda min systers enda kvinnliga avkomma så jag tog dig som gisslan, säger hon med ett elakt flin.
Jag ger henne en blick som skulle kunna mörda men inga ord sägs.
- Så länge du lever kommer du behöva förbli under imperius förbannelsen annars är det kört för mörkrets herre, säger hon och i det ögonblicket så är allt jag kan tänka, helvete!
Under de kommande tre månaderna hålls jag fången under Bellatrixs förbannelse under dagen, hon tvingar göra ärenden och sysslor som hon inte kan eftersom jag inte liknar en Malfoy utan jag ärvde familjen Blacks svarta, långa hår, det enda som blev blont var min lugg och mina himmelsblå ögon. Under natten kunde jag dock tänka, jag hade inget sätt att fly så det var bara att spela med tills jag fick min chans.
Det är första maj, tidigt på morgonen. Vi hade varit hemma med Draco, far och mor men jag behölls under förbannelsen. Vi tog några som gisslan inklusive Harry och hans vänner men dom lyckades fly. Nu befinner vi oss på Hogwarts med alla andra dödsätare, den sista striden håller på att dra igång och jag faller återigen ner i dimman.
Dimman klarnar och allt runt omkring mig kommer tillbaka. Skrik dånar genom kaoset, förbannelser och motförbannelser flyger så långt ögat kan nå och en fasansfull syn slår mig - lik ligger överallt - kalla och döda ligger de där. Personer som de som fortfarande står på benen en gång älskade. Jag har ingen aning om vad som har hänt så jag tittar mig om kring och ser Bellatrix lika kall och död ligga jämte mig, jag var äntligen fri från hennes förbannelse. Jag reser mig upp så fort jag kan för att undvika att bli träffad av de förbannelser som flyger åt mitt håll. På något sätt har jag fortfarande min trollstav i handen så jag lyckas få iväg några formler medans jag springer. Striderna fortsätter och jag försöker hjälpa så många som jag kan för Bellatrix hade ju faktiskt rätt, jag strider för det goda och det gör Draco med om han förstås fortfarande är i livet. Efter ett tag kommer jag ut på ett öppet stridsfält, bara två andra personer är där och jag vet vilka de är. Harry och Voldemort, just nu har Voldemort kontrollen och han håller på att vinna, Voldemort måste distraheras på något sätt och Harry måste få mer kämparglöd men hur? Plötsligt slår det mig. Jag ställer mig på ett litet berg av rasade stenar och skriker:
- HARRY DU MÅSTE BESEGRA HONOM! INTE BARA FÖR VI SOM FORTFARANDE STÅR PÅ BENEN OCH HAR ETT HJÄRTA SOM SLÅR! DU MÅSTE KÄMPA FÖR DOM SOM MISTE LIVET FÖR DE STOD I HANS VÄG, TÄNK PÅ DINA FÖRÄLDRAR, SIRIUS, REMUS, TONKS, SEVERUS, FRED OCH ALLA ANDRA SOM MISTE SITT LIV! OM HAN VINNER ÄR VI ALLA FÖRLORADE! JAG VET ATT DU KAN KLARA DET HARRY!
Voldemort tittar mot mig, precis den distraktion som behövdes, Harry tar sin chans och gör slut på honom. Det är över, vi vann! Harry och jag följs åt tillbaka till den stora salen där alla de resterande överlevande befinner sig. Harry går över till sina vänner men innan han går tackar han mig för hjälpen och säger att han inte hade kunnat klara det utan mig. När jag står ensam kvar så börjar min blick vandra efter någon speciell. Tillslut ser jag det vitblonda håret jag letade efter. Jag springer fram till honom och kramar honom så hårt jag kan, han är inte död trots allt! Tårarna rinner i glädje över att jag inte har förlorat min bror och när jag släpper taget kramar mor om mig, jag kan inte se far någonstans men det är lika bra, fy fan för honom, säger det bara en gång, han och Bellatrix förtjänar att blivit dödade.